OXEBO VATTENSÅG Berättelse om en gammal såg

[metaslider id=770]

Uppe i norra Hallingeberg ligger en gammal vattensåg. Vid bäcken mellan Södersjön
och Hunsalasjön som här bildar ett litet fall. Det är inget stort och mäktigt vattenfall
som varit drivkraften genom decennier men stort nog att genom ”underfall” driva det
stora vattenhjulet runt och alstra energi. Hur gammal den är har jag inte lyckats få
bekräftat, men av ett gammalt domstolsprotokoll från ”Lagtima Winter Tinget med
Norra och Södra Tjust härader å Tingsstället i Gamleby Köping den 7 februari 1821”
framgår att den då var i drift. Men jag tror den är äldre än så. Kanske är den byggt av
Oxebo byamän i slutet av 1700-talet, men om detta finns ingenting skrivet och ingen
kan berätta så vi som lever på nittonde århundrade får nöja oss att tro. Vattenkraften
var med jämte vinden den energiform som människan först tog i bruk för att ersätta
muskelkraften producerat antigen av djur eller människor. Vattenhjulet här vid bäcken
mellan Sörsjön och Hunsalasjön hade snurrat runt och producerat energi i många,
många år innan den nyare tids energiformer kom fram och blev tagna i bruk.

Ångans och elektricitetens tidevarv skulle den nya tiden komma att heta och först
ut var skotten Watts ångmaskin som han hade färdig 1820 men som blev praktiskt
användbar långt senare. Den första kraftstationen för produktion av el blev byggd
1880 men till Hallingeberg kom elströmmen inte förän 1929. Tändkulemotorn som
kom vid sekelskiftet var en lätt transportabel energikälla och dess dunkande hördes
vida omkring i bygderna när den drog klingan vid sågverken eller tröskverken ute
på gårdarna på hösten. Men äldst är vattenhjulet som ”dragare” i människans tjänst,
och ännu äldre är skvaltan vattenhjulets föregångare, som fanns nästan i varje bäck
i socknen. I Hallingeberg- boken berättar Inge Johansson att det 1773 gjordes en
utredning om vilka kvarnar det fanns i bygden, och det sägs att det flesta gårdar ”hava
sine egne skvaltar och mala mer ändels åt sig själva, undantagandes när torkår är ”
Av utredningen framgår att år 1773 fanns i Norra Hallingeberg tre väderkvarnar och
trettioen skvaltor och en av dem i bäcken vid Oxebo.

Om det i slutet av 1700-talet fanns både kvarn och såg förmäler inte historien, men
otroligt är det inte för det var en mycket vanligt kombination för 200 år sedan. Den första
sågen var inte med sågbänk som nu finns i det gamla såghuset. Det var en ”nickesåg”,
en ramsåg där sågramen och även ”kälken” var av trä. Att det första sågmaskineriet var
en ramsåg bekräftas av följande köpehandling: Jag Olof Magnus Månsson försäljer mitt
ägande 1/9 del det ut i Oxebo Wattensåg och äganderätt ut i fallet jämte tvenne sågblad
och en fil, samt övriga inventarier eller alt hvad som tillhör sågen till hemmansägaren
Lars Gustaf Nilsson i Hunsala mot en överenskommen köpeskilling stor thugotre, 23,
Rdr. Hvilken köpeskilling skall betalas den 15 nästa oktober. Sålunda öfverenskommet
som skedde uti Hunsala den 28 september 1869. Undertecknat O.M. Månsson, säljare.

Av ovanstående framgår att ägandet av sågen var uppdelat på 9 andelar där jag antar
att andelarna var fördelade allt efter gårdarnas storlek. Andelarna kunde även säljas till
andra utanför bygemenskapen i Oxebo vilket framgår av en annan köpehandling där
sterbhusdelägarna efter ovan nämnda Lars Gustaf Nilsson i Hunsala försäljer sin 1/9
del i sågen till Johan Wilhelm Nilsson i Smitterstad för en köpeskilling av Tjuguen 21/45
öre Rmt,(riksmynt) I april 1874. Kursen hade således på fem år fallit med 1/55 Rmt Av
någon anledning.

Eftersom Oxebo såg tydligen drevs i form av ett aktiebolag gjorde man även en
avräkning för varje andelsägare en gång om året som såg ut så här:

Räkning på inkomster och utgift wid Oxebo Vattensåg år 1879.

E. M. Jansson i Smitterstad
Inkomst i Brutto kronor                        256 – 48
Utgifter till diverse kronor                   123 – 51
Nättobehållning kronor                       132 – 97
Behållning på var 1/9 del kronor        14 – 77 1⁄2

Jansson ärhollit jenom :

Sågning av plank 3 tum 9 tum 3 tolter 3 st          6 – 50
Bräder 12 tolter                                                      6 –
Latter samt Björkträ                                               1 –
Spån tre alnfam                                                     8
21.50
Jansson blev således skyldig ”bolaget” c:a 7 kr men så fick han också bräderna
sågande för ett facilt pris, medan 3 tum 9 plankor var betydligt dyrare c:a 40 öre.

I det här fallet liksom i de flesta fall då vi skall söka beskriva svunnen tid är de personer
som kunna berätta gången tids historia inte längre i livet. Vi är för sent ute.

Om den här gamla sågens tillkomst finns inga handlingar kvar som berättar. Vad som
andra skrifter berättar är, att här vid bäcken från Sörsjön fanns en skvaltkvarn 1773 och
att sågen var i bruk 1821. Men tiden däremellan? Ja det får bli ett antagande. När byttes
ramsågenverket ut mot sågbänk som står i det gamla såghuset ?

Det är få som minns så långt tillbaka i tiden, men Folke i Ängen som växte upp i L:a
Oxebo och gick i skolan i Hunsala tror sig minnas att det skulle vara omkring år 1910.
Hans skolväg gick förbi sågen, och vi barn var förstås nyfikna på vad gubbarna vid
sågen höll på med, säger han.

Vattenhjulet var drivkraften fram till omkring 1948 då det havererade, och då var det slut
med vattensågsepoken vid Oxebo. Bonden i S:t Oxebo Ragnar visste dock på råd. Han
var ägare till en Fordson traktor av 1939 års modell försedd med remskiva, och med
Fordson som dragkraft sågades fram till 1960 då det definitivt var slut med sågepoken
vid Oxebobäcken.

En liten sannhistoria med anknytning till Oxebo Vattesåg.
I Oxebo bodde omkring 1820 en änka sam hetta Anna-Stina Persdotter som hade en
omyndig dotter vid namn Anna-Sofia. Vid samma tid fanns en bonde i Råberga i Lofta
vid namn Jonas Andersson även han änkling. Han äktade Anna-Stina ifrån Oxebo
och hon flyttade med sin dotter till Råberga och flyttade in i hans hus som visst inte
var av någon högre klass. .Jonas Andersson blev förmyndare för hustruns omyndiga
dotter och när Jonas nu fått både ny fru och dotter i huset beslöt han att bygga nytt
bostadshus. Men det var tydligen ont om skog där på Loftaslätten, så han fick en annan
som han tyckte god ide. Han kunde hugga timret på styvdottern Anna_sofias ägolott
i Oxebo där det var gott om skog, såga timret vid vattensågen där och köra virket
till Råberga. Med denna avverkning och försågning höll han på rätt länge tills några
farbröder till flickan dök upp, satte stopp för avverkningen och instämnde honom till
tinget vid häradsrätten i Gamleby.

Detta hände den 9 april 1821 enligt domstolsprotokollet och är den enda fasta punkt
jag bygger denna berättelse omkring. Flera vittnen trädde fram som intygade att
Jonas fällt mycket timmer som sedan försågats i Oxebo sågen varefter de med
”tvärbetslass”, parlass och en betslass forslats till Ganleby för försäljning eller till
Råberga för husbygge. Rätten konstaterar i domen att Jonas Andersson inte uppträtt
som en rättskaffens förmyndare och borde entledigas från sin befattning. Hans hustru
Anna_stina vädjade dock till rätten att han skulle få behålla förmyndarskapet och sedan
rätten utsett Anders Fredik Nilsson i Oxebo till den omyndiga flickans Curator för vilken
Jonas Andersson skulle avlägga räkenskapen gång om året var målet utagerat och
undertecknat med Gamleby

På Embetets Wägnar/ Adam Falk

I trettio år har Oxebäcken runnit fritt förbi det gamla såghuset som allt mer förfallit och
vars undergång var nära. Var en sådan idyll värd att bevara åt eftervärden? Ja tycker
nog de flesta. En kvartett ur Hembygdsföreningen åtog sig ledningsuppdraget för
återställandet och sedan vi 1989 fått såghuset som gåva , började det mödosamma
återuppyggamdet. Vi har fått god hjälp på vägen av sponsorer med pengar och av
många frivilliga som stääyt upp och jobbat med reparationen. Än har vi långt kvar till
målet men med förenade krafter är vi beslutna att nå det. Att me nya vattenhjulet so
dragkraft åter få höra sågklingan vina i den 200 åriga Oxebo Vattensåg

1/6 1990 Thorsten Bäckman

Berättelse om en gammal såg fortsättning.

Var en sådan gammal idyll värd att bevara åt eftervärlden? På grund av det långt gågna
förfallet och befarade stora kostnaderna var meningarna mycket delade.

Vid ett möte med Hembygdsföreningen på hösten 1988 beslöts på styrelsens förslag
att sågen skulle rustas upp i föreningens regi. Det första som nygjordes var att plocka
ned det gamla takteglet och täcka taket med presenning, för att om möjligt förhindra att
huset föll ihop om det blev en snövinter. Nu gällde det att skaffa gåvobrev på såghuset
från Oxebo byamän, och vid Hallingebergs Hembygdsförening årsmöte den 31 mars
förelåg ett sådant gåvobrev med förbehållet att upprustningen skulle ske inom fem år.
Vissa betänkligheter restes om föreningens förmåga att främst ekonomiskt , men även
praktiskt kunna genomföra upprustningen. Efter en livlig diskussion beslöt årsmötet
mottaga gåvan och gåvobrevet undertecknades av ägarna Per-Arne Klingstedt, Roland
Forslind och Gunnar Ekholm som givare , och av Hembygdsföreningen Ordf. Thorsten
Bäckman och kassör Jan-Inge Pettersson som mottagare.

En byggnadskommitté valdes att ansvara för upprustningen och kom att bestå av Per-
Arne Klingstedt, Roland Forslind och Jan-Inge Pettersson samt undertecknad orsten
Bäckman som fick den administrativa sidan och penninganskaffningen på min lott.

På våren 1989 försågades skänkt timmer till nytt tak på sågaen som försågs med nya
takstolar och nytt undertak på försommaren, som sedan på eftersommaren kläddes
med takstickor delvis skänkta, och delvis hyvlade på platsen vid en kulturdag uppe vid
sågen den 20 september. Allt förstås frivilligt utfört.
Nu gällde det att skaffa ett nytt vattenhjul och genom tips av länsantikvarie Britt-Mari
Hammarskiöld, fick jag kontakt med en byggmästare Torsten Larsson i Unnaryd nere i
Halland som kom hit och gav oss råd och anvisningar , och efter diverse övertalningar
lovade han att bygga oss ett nytt vattenhjul, och även hjälpa oss att montera upp det.
Virket till hjulet skulle vara kärnfura och inget annat , och det skänktes av Torvald

Anderssons sågverks A.B. i Blackstad. På vintern 89-90 byggdes en ny väg över
dammfästet och en kulvert under vägbanan från vattenrännans anslutning. Sommaren
90 försågades skänkt timmer till den nya brädfodringen, såghuset riktades upp och
försågs med nya syllstockar och nya väggar och på hösten var hela såhhuset försett
med ny panel efter många frivilliga arbetsdagar. I början av september kom Torsten
larsson med det nya vattenhjulet i flera delar, och under två regninga dagar var det
hopplockat och efter att den 50 x50 cm grova hjulaxeln hämtats från tillverkarbna i
Rumskulla monterades hjul och axel på provisoriskt på pltas efter att ha tjärats en första
gång.

På våren 91 hade vi ett planeringssammanträde där det bestämdes vilka som hade
ansvaret för att de resterande viktiga arbetena som återstod, skulle bli färdiga till hösten
samma år. Det var det svåra arbetet att lagra in det nya vattenhjulet och delvis göra
transmissionen fram till sågbänken, som också fick förses med nya reglar då de gamla
stulits. Det skulle byggas en ny vattenränna mellan dammen och hjulet och mängder av
andra detaljer som måste förbättras. Efter ett mycket duktigt arbete hela sommaren blev
det mesta färdigt till hösten som var tänkt och den 19 juli provkördes sågverket första
gången och det såg ut att fungera bra. Vi hade nu hållit på med det här arbetet i nära tre
år och en viss trötthet bland frivilligfolket kunde nog förmärkas.

Nu på våren 1992 har vi arbetat med vissa ändringar, och för att få mera kraft från
vattenhjulet har vi byggt om anslutningen mellan ränna och vattenhjul tre gånger. Så ́till
invigningen den 30 maj hoppas vi att det skall fungera som delvis var tänkt. Såghuset
har vi sprutat med en blandning av järnsulfat och kopparvitriol, och nu har det nya virket
blivit grått som de gamla planken var innan de byttes ut.

Ekonomi: Jag åtog mig frivilligt att skaffa pengar till det här projektet för vår lilla
Hembygdsförening. Det har varit en lätt uppgift om man bara ber om ekonomisk hjälp
på rätt sätt! Vi har inte gått med någon insamlingsbössa och skramlat, utan jag har
brevledes kontaktat företag och myndigheter och frågat om de varit villiga att satsa en
rejäl slant på denna som vi tycker kulturgärning. Det har mötts av en mycket fin respons
och gåvosumman har väl räckt till för de utgifter vi haft och vi kommer även att få en
summa över för framtida behov. Som tack för hjälpen kommer sponsorerna att få sina
namn på en tavla i såghuset.

Då vi ser slutet på detta fleråriga restaureringsarbete får vi från sågkommitens sida
uttala vårt tack för hjälpen till alla som hjälpt oss föra detta stora projekt i hamn. Ett
stort tack till alla sponsorer stora som små men kanske allra mest till den stora skaran
frivilligarbetare som satt till väldigt mycket av sin fritid under de här åren för att åter få liv
i den här gamla vattensågen.

Vår målksättning var från början att sågklingan åter skulle ljuda vid 200 års jubileet av
Oxebo vattensåg år 1992. Det är därför en stor glädje för oss att vi kommer att lyckas
med det tack vare alla goda krafters medverkan.

Hummelstad i april 1992

Thorsten Bäckman